Skolan va inte min grej
Så länge jag kan minnas så har jag alltid känt att jag haft oddsen imot mig. Jag har känt mig som en trög nörd och ständig underdog som aldrig fått någonting gratis. Jag har fått kämpa för att bli accepterad och ja har fått kämpa för att över huvud taget klara grundskolan.
Jag har alltid vara väldigt nyfiken av mig. När ja va liten så va jag den där jobbiga ungen som frågade ”varför då?”, ”va är det där?”, ”va betyder det här?” …hela tiden om precis allting.
När jag började skolan så ville ja lära mig precis allting och jag trivdes värkligen där eftersom man kunde träffade vänner och lära sig nya saker. Så fort det var rast så sprang jag direkt ut på skolgården och körde innebandy eller fotboll. Jag sprang alltid runt tills svetten sprutade och rasten va slut. Att träna och röra på mig va redan då det bästa jag visste.
Tyvärr så var inte skolan ”riktigt min grejj” och jag märkte ganska tidigt att jag hade problem i skolan med att lära mig läsa, skriva och inte minst räkna. Jag ville så gärna lära mig saker men det gick bara inte få in det jag läste i huvudet. Om en vanlig person läste en A4 sida med text på så kom dom ihåg kanske 80% av det dom läste. När jag skulle lära mig en text så vart ja tvungen att läsa sidan säkert fem gånger för att överhuvudtaget komma ihåg hälften av det som stod på pappret.
Det i kombination med min bakgrund gjorde att jag fick väldigt dåligt självförtroende tidigt och jag var ständigt i olika typer av specialgrupper. Jag kände mig i underläge hela tiden eftersom jag inte förstod saker lika lätt som dom andra i klassen och känslan av att känna mig trög har varit min känsla av skolan sedan jag började i stort sett.
Det var många tankar som gick genom mitt huvud som jag inte pratat med någon om. Jag mins tyvärr än idag hur jag brände bort mitt ansikte i skolkatalogen, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle göra slut på mitt lidande.
Det var ett mirakel att jag ens gick klart nian i högstadiet egentligen men ja gjorde verkligen allt ja kunde på den tiden för att klara skolan. Jag är glad att jag har en bra mamma och pappa som hela tiden stöttat, hjälpt mig och älskat mig vilkårslöst även när jag kände att jag minst förtjänade det. Utan deras stöd så skulle jag antagligen vara på en helt annan bana idag.
Jag lyckades i alla fall komma in på ett gymnasium trots mina redan då, dåliga betyg. Det vart i stort sett samma sak där men helt plötsligt vart det för mycket att göra och jag kom efter i skolan direkt i stort sett. Eftersom det kom nya läxor och uppgifter helat tiden så kom jag bara mer och mer efter i skolan. Känslan av att ständigt misslyckas och känna sig misslyckad gjorde att jag mådde väldigt dåligt periodvis.
Det var i gymnasiet som jag började ge upp skolan helt. Jag orkade inte fortsätta stånga mig blodig mot skolböckerna för jag var ändå för trög för att lära mig nått.
Jag har funderat många gånger på att hoppa av skolan helt men mina föräldrar sa till slut att jag i alla fall borde försöka gå kvar gymnasiet ut så jag kunde få någon form av slutbetyg.
Jag fick gå om ettan på gymnasiet och jag lydde mamma och pappas råd. Efter att ha gått på Katedralskolan i fyra år och antagligen med den största frånvaron i Katedrals historia så hade jag sammanlagt 14 IG i slutbetyg. Eller samlat betygsdokument som det egentligen heter.
Som tur är så hade jag ändå kampsporten på sidan av gymnasiet där jag inte behövde betygsättas hela tiden och träningen vart mitt sätt att koppla bort mina personliga problem som jag hade utanför träningen.
Eftersom kampsporten var det ända jag kände att det gick bra i så ville jag satsa på att bli så bra jag kunde i det istället.
Jag började med att tävla på olika karate tävlingar och All style open. All style open var jätte populärt på den tiden och det var tusentals pesoner som kollade på tävlingarna. All style open var en tävling där alla stilar möttes under samma regelsystem
Efter några års tävlande så lurade en vän med mig för att prova thaiboxning och jag var fast direkt! Det jag gillade med Thaiboxningen var var enkelheten och att alla tekniker skulle fungera även i tävlingssammanhang.
Träningen vart effektiv på ett helt annat sätt än vad karaten var då mycket av tränings tiden i karate går till att göra olika rörelser som inte har någonting med Fighting att göra.
Jag tränade länge både karate och Thaiboxning men jag ville bli bäst i fighting och jag ville bli bäst i någonting som fungerade även som självförsvar fullt ut så jag valde att satsa på Thaiboxningen.
Kampsporten blev till slut min räddning på många sätt och det vart ett sätt att förverkliga mig själv skulle man kunna säga. Helt plötsligt kände jag att jag var bra i någonting, att jag var någon och jag fick respekt av andra för att det var en cool sport och jag hade ju redan tränat kampsport så länge.
Watchara och jag i en av mina första matcher
Jag har alltid fått kämpa men det var då mitt liv som fighter började. Jag ville bli bäst och jag var beredde att bokstavligt talat slåss för det.