Leaving the dream

Fighting är för mig en del av träningen och det är ett sätt för mig att veta att träningen går åt rätt håll. Träningen blir mycket roligare när ja har ett klart mål med min träning och jag är extremt målinriktad …antagligen på gränsen till fanatisk när ja väl ger mig faan på någonting.

Med tanke på vilja så har jag ett väldigt starkt minne ifrån mellanstadiet och ja hade fått en tennis boll som satt fast i en gummisnodd som i sin tur satt fast i en plastbytta med sand i för att inte skiten skulle släppa ifrån marken helt enkelt. Ja tyckte i alla fall att den va skitrolig att slå på med ett tennis rack. Ja måste ju uppenbarligen varit rätt lättroad för ja kunde stå och slå på den där bollen som ständigt kom tillbaka i en hel dag utan problem.

Jag har tävlat mycket. Många matcher har varit i tyngre viktklasser och för att få mer rutin så har jag ibland valt att möta en del tyngre motståndareför att få mer motstånd helt enkelt. Det är fler som frågar om mitt rekord och jag kommer faktiskt inte ihåg hur många vinster och förluster jag har. Jag kommer bara ihåg hur många matcher jag gått och dom flesta har jag inte ens sätt själv i efterhand. Om ja skulle kom ihåg mitt rekord så skulle det nog inte se så bra ut. Jag nöjer mig med att komma ihåg dom titlar jag tagit och dom rutinerade personer jag slagit.

Att träna och tävla så mycket som jag har gjort har varit och är ett stort äventyr. Några av mina bästa minnen är resorna med landslaget och när jag, Totto, Mårten och Linn Wennergren åkte och tränade med Norska landslaget innan dom skulle tävla på World Cup, när jag vann Nordic open och så klart när ja vann SM 2007 det glömmer jag aldrig.

Tyvärr så är livet som fighter allt annat än glamoröst. Det är hård träning sex dagar i veckan och den ständiga medvetenheten om kosten finns där i bakhuvudet hela tiden i alla fall för mig. Det som känts jobbigast är nog att aldrig ha råd att göra saker jag har mer eller mindre valt att satsa på min karriär inom idrotten. ”Tyvärr” i en idrott där det inte funnits någon proffsverksamhet i Sverige fören nu dom senaste åren.

Jag har kunnat göra det jag vill göra och brinner för men jag har pga det fått leva ett väldigt sparsamt liv där jag fått lära mig att vända på varenda krona. Plugga har inte varit någon alternativ för mig och ja har istället fått hanka mig fram på olika ströjobb lite överallt för att få allt att gå runt. Jag har nog jobbat med alla typer av jobb som inte kräver någon utbildning.

Idag är jag ägare till Fight Center och jag är faktiskt en av få personer i Sverige som jobbar heltid med kampsport. Det är tack vare att jag lärde mig våga misslyckas.