Kärlek och kampsport
Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. En outsider som inte känt att ja hört hemma någonstans egentligen …förutom i familjen Ivung och det är jag jävligt glad för.
I Rimforsa där ja är uppväxt fanns det knappt några färgade barn eller barn som hade lite mer choklad i kroppen som mamma och pappa brukar säga. Eftersom jag inte såg ut som dom andra barnen så vart jag därmed ganska lätt en måltavla för mobbing, tackraserier osv.
Det fanns stunder då jag kände mig som en i ”gänget” men så fort det vart problem eller om jag vart osams med någon så fick ofta höra att jag inte hörde hemma där. Jag borde inte vara där. För en person som aldrig känt sig hemma så skar dom orden antagligen djupare sår än vad jag själva förstod på den tiden.
Det har gjort att jag alltid känt mig ensam och på nått sätt övergiven. Ibland har det känts mer och ibland har det känts mindre men det är som ett tomrum i kroppen. Ett tomrum strax under halsen som aldrig gått att fylla. Hålet som jag kallar det.
Jag har alltid känt mig som en svensk eftersom jag är uppväxt i Sverige. Jag har svenska föräldrar och jag är uppväxt med svensk kultur osv. Tyvärr tänker inte barn så utan dom såg ju bara att jag inte såg ut som dom. Ja lärde mig tidigt att det inte var bra att se annorlunda ut. Det har gjort att ja alltid haft en viss osäkerhet i mig själv och jag visste att dom jag var i en grupp på 50 barn så har jag alltid synts vad ja än gjorde. Både på gott och ont.
Just det här med att inte känna sig som alla andra har följt med mig under hela min uppväxt och det lättaste sättet att förklara det på är vell att säga att ja kände mig som en Smurf bland vanliga människor. En rätt stor kontrast med andra ord. Idag är det betydligt lättare att smälta in då det är vanligare med invandrare och adopterade personer i alla fall här i Linköping dit jag flyttade efter att jag slutade skolan.
Under hela min uppväxt så har jag aldrig riktigt velat känna vid mitt ursprung. Jag har inte velat bli påmind om det. För mig så har inte mitt ursprung varit förknippat med någonting bra, jag skämdes för det. Jag har gjort allt jag kunnat för att smälta in och vara som alla andra. Jag minns när jag fick höra att Michael Jackson hade lyckats bleka sin hud för jag ville också göra det. Jag började leta i tidningar och böcker för att hitta hur han gjort. Det är först nu på dom senaste åren som jag faktiskt kommit fram till vem jag faktiskt är. Det har tagit längre tid än för många skulle jag tro men idag är jag stolt över att säga att jag är född i Colombia och född i ett annat land.
Det är jag. Diego Fernando Marin
Jag har alltid haft mycket energi och det vart till sist inom kampsporten som jag hittade min plats på nått sätt. Ett ställe där jag kunde vara jag. Där kunde jag träna få utlopp för mina inre aggressioner och min till synes outtröttliga energi. Det var först när jag började träna kampsport som ja kände att ja hörde hemma någonstans och vart accepterad för den jag var.
Kampsport är en individuell sport fast i grupp. Men det är en väldigt bra miljö att fostras upp i då det är många originella människor som tränar just kampsport. Även om ja fortfarande inte såg ut som dom andra så kändes det ändå OK för det va så många andra originella människor där. Personer som själva känt att dom inte riktigt passat in i mallen för vad som kan anses som ”vanligt”
Det var i karaten jag lärde mig vikten av disciplin och fokusering. I karate så kan du stå och göra exakt samma rörelser i ett helt pass typ. Ibland kunde vi stå i samma position i evigheter kändes det som och gjorde du inte det så fick du göra tio armhävningar direkt. Jag kan ju säga att ja fick göra ganska många armhävningar eftersom jag ständigt pratade med allt och alla och sprang runt överallt. Det känns kanske igen fortfarande?
Det finns olika delar i karate den ena delen kallas ”Kihon” (tror det stavas så) och sen ”kumite”, alltså typ sparring. Det var just kumiten som jag gillade mest där fick man träna på att göra riktiga spakar och slag på varandra och jag behövde aldrig stå still.
Jag kommer ihåg att det var lite läskigt i början men det kan bero på att jag var i nio års åldern när jag började träna och dom andra va betydligt större än mig även tjejerna. Det fanns inga barngrupper på den tiden så ja fick helt enkelt träna med dom vuxna.
Det var såhär det började. Idag så är kampsport och speciellt Thaiboxning min stora passion i livet. Jag älskar kampsport! Du kan fråga vem som helst som känner mig och dom kommer säga att jag antagligen är sjuk i huvudet eller att jag måste jag verkligen gillar det jag gör.
Men det är kampsport som gjort mig till den jag är idag ja har den att tacka för såååå mycket! Det var där jag hittade min inre styrka! Styrkan att acceptera mig själv, tro på mig själv och att våga testa mina gränser. …och inte minst inse att det är OK att vara och se annorlunda ut.