OM MIG

OM MIG


Jonas Diego Fernando Ivung. Född i Colombia. Adopterades till Sverige i 2 årsåldern och bor nu mera i Linköping.

Började träna kampsport som barn och har idag över 25 års erfarenhet av kampsport framför allt inom thaiboxning och Kickboxning. Efter många års tävlande på olika nivåer så har jag bl.a vunnit Nordic Open, blivit Svensk Mästare, gått 49 Matcher i ringen, blivit framröstad som bästa fighter på SM och representerat Sverige på både EM och VM.

2005 grundade jag Fight Center på sidan av min karriär tillsammans med min dåvarande tränare. Idag är jag en av få personer i Sverige som jobbar heltid med träning och kampsport, med flera hundra medlemmar.

2009 började jag blogga och fick snabbt en av Linköpings mest kända bloggar. I min blogg får du läsa om mitt liv, Fight Center, resor, Tv och media-framträdande och massa annat kul som händer.

När jag började blogga så ville jag berätta om hur allting började. Jag ville berätta om vad det är som har gjort mig till den person jag är idag och vad som kom att prägla mitt liv.

Läs om hur allting började
”Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. En outsider som inte känt att ja hört hemma någonstans egentligen …förutom i familjen Ivung och det är jag jävligt glad för” Läs mer

MERITER I URVAL


Har gått ett 20 tal matcher inom karate och all style open. 49 matcher inom Thaiboxning och Kickboxning bla representerat Sverige på både EM och VM.

Nordic Open Mästare Danmark 2005
Svensk Mästare 2007 + Utsedd till bästa fullkontakt fighter på SM oavsett viktklass
Main Event på Battle of Lund 2011
Main Event på Time to Fight 2010
WTKA VM Italien 2010
Main Event på KickSM 2010
EM Kvartsfinal Portugal 2008
VM Åttondelsfinal Serbien 2007
EM Kvartsfinal Makedonien 2006
Landslagsmann i WAKO kickboxning 2006, 2007 , 2008
Vinst över Daniel Karlsson (Svensk Mästare Kickboxning lowkick 2007, 2008)
Vinst över Mohammad Hassan Al-Naib (Svensk Mästare Kickboxning utan låga sparkar 2008)
Vinst K.O Adnan Abdulah (Dansk Mästare i Thaiboxning 2007)

Tränad och skolad av Åke ”Blue” Björkman som tränat och bott på Fairtex Gym i Thailand under flera år.

,

Hur bra vill du bli?

Att välja ett liv som fighter var för mig nästan en självklarhet eftersom jag tyckte att det var så kul att träna och tävla. För mig var själva fightingen som en del av träningen där jag hela tiden tävlade för att kunna bli så bra som det bara gick att bli.

Det svåraste med att försöka göra sig en karriär i Thaiboxning var att ingen annan i Linköping hade gjort något liknande även om det var många som tränade just thaiboxning.

Jag har haft turen att komma till en kunnig tränare med stort hjärta redan ifrån början och som älskade kampsport kanske till och med mer än vad jag gör.

Åke Björkman var den som tränade mig ifrån början. Det var han som skolade om mig till den tekniska Thaiboxare/Kickboxare jag är idag. Jag har honom att tacka för min karriär och utan honom skulle jag aldrig kunnat tävla på den internationella nivå som jag sen gjorde.

Åke var otroligt viktig för mig då han alltid stod vid min sida i med och motgångar även när ingen annan trodde på mig. Sex dagar i veckan i över ett decennium var han min tränare och vi tränade till över 50 matcher ihop under dom år jag satsade på elitnivå.


Åke och jag innan på stockholm Open

Åke var även han en pionjär i Linköping då han tog steget att ensam åka till Thailand för att träna som proffs på Fairtex Gym 1997. Han tränade där som proffs i nästan två år tillsammans med några av thailands genom tiderna bäst tränare och fighters.

Eftersom jag var den första som satsade i Thaiboxning på det här sättet så kände jag mig tvungen att skapa en egen miljö i huvudet eller förhållningssätt som jag kunde falla tillbaka på när jag kände att ja behövde stöd ut över Åke.

Jag tränade mer eller mindre själv med Åke dom första tre åren och eftersom jag inte hade någon direkt att prata med om hur man skulle göra för att lyckas på elitnivå så vart den här miljön otroligt viktigt. Inte minst eftersom jag faktiskt förlorade mina första 14 matcher. 

När jag började tävla så hade ja vissa normer eller regler som jag satte upp på olika lappar hemma. Det kunde vara allt ifrån egna påhittade citat eller saker som Björn Borg och andra stora idrottsstjärnor kommit på och här är några av dom.

”Man kan aldrig förändra någonting som redan hänt tänk frammåt”

”Om man är sjysst mot folk så är dom oftast sjyssta tillbaka,  …men FUCK THE REST”

”Winners are simpley willing to do what loosers don`t”

”Det är dom som tränar mest som oftast blir bäst och har man bara viljan kan man komma hur långt som helst”

”Man måste våga förlora för att kunna börja vinna”

”Man måste vara stark när dom andra är svaga”

”Framgångsrika människor är inte personer utan problem, utan personer som har lärt sig att lösa dom”

Det här är bara ett urval av dom citat som jag gjorde eller hittade någonstans. Allting för att hela tiden hålla moralen uppe oavsett hur det gick. Dom har faktiskt hjälpt mig många gånger inte minst till vardags senare i livet och dom har blivit lite av mantra som jag använder mig av när jag känner att jag behöver.

Förutom dom så hade jag även vissa regler. Jag planerade varje vecka vilka dagar ja skulle träna och vad jag skulle träna på helt enkelt.  På det sättet så vart det svårare att komma med undanflykter när jag väl skulle iväg och träna.

En annan grej som jag införde var att jag skulle aldrig missa en träning oavsett hur passet innan gick. Gick träningen åt helvete så fick den göra det för det var ändå bättre än ingen träning.  På det sättet så tränade jag min vilja systematiskt för att sedan hela tiden höja min sämsta nivå även tekniskt sett.

En annan viktig del för mig var min lista på vad jag var bra och dålig på. Jag började med det jag var bra på för att sedan avsluta listan med det ja va mest kass på. Sedan vände jag på listan för att sedan träna och beta av varje punkt jag var dålig på först. sen började jag om helt enkelt.

Det var så här jag tog mina först steg i karriären. Jag förlorade som sagt mina första 14 matcher men jag visste att det inte skulle vara någon som brydde sig om det när ja va klar.

Fuck jantelagen! Den har endå aldrig hjälpt någon …vill du komma någonstans? träna hårt, va stolt och sikta högt!

…Fortsättning

, ,

Skolan va inte min grej

Så länge jag kan minnas så har jag alltid känt att jag haft oddsen imot mig. Jag har känt mig som en trög nörd och ständig underdog som aldrig fått någonting gratis. Jag har fått kämpa för att bli accepterad och ja har fått kämpa för att över huvud taget klara grundskolan.

Jag har alltid vara väldigt nyfiken av mig. När ja va liten så va jag den där jobbiga ungen som frågade ”varför då?”, ”va är det där?”, ”va betyder det här?”  …hela tiden om precis allting.

När jag började skolan så ville ja lära mig precis allting och jag trivdes värkligen där eftersom man kunde träffade vänner och lära sig nya saker. Så fort det var rast så sprang jag direkt ut på skolgården och körde innebandy eller fotboll. Jag sprang alltid runt tills svetten sprutade och rasten va slut. Att träna och röra på mig va redan då det bästa jag visste.

Tyvärr så var inte skolan ”riktigt min grejj” och jag märkte ganska tidigt att jag hade problem i skolan med att lära mig läsa, skriva och inte minst räkna. Jag ville så gärna lära mig saker men det gick bara inte få in det jag läste i huvudet. Om en vanlig person läste en A4 sida med text på så kom dom ihåg kanske 80% av det dom läste. När jag skulle lära mig en text så vart ja tvungen att läsa sidan säkert fem gånger för att överhuvudtaget komma ihåg hälften av det som stod på pappret.

Det i kombination med min bakgrund gjorde att jag fick väldigt dåligt självförtroende tidigt och jag var ständigt i olika typer av specialgrupper. Jag kände mig i underläge hela tiden eftersom jag inte förstod saker lika lätt som dom andra i klassen och känslan av att känna mig trög har varit min känsla av skolan sedan jag började i stort sett.

Det var många tankar som gick genom mitt huvud som jag inte pratat med någon om. Jag mins tyvärr än idag hur jag brände bort mitt ansikte i skolkatalogen, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle göra slut på mitt lidande.

Det var ett mirakel att jag ens gick klart nian i högstadiet egentligen men ja gjorde verkligen allt ja kunde på den tiden för att klara skolan. Jag är glad att jag har en bra mamma och pappa som hela tiden stöttat, hjälpt mig och älskat mig vilkårslöst även när jag kände att jag minst förtjänade det. Utan deras stöd så skulle jag antagligen vara på en helt annan bana idag.

Jag lyckades i alla fall komma in på ett gymnasium trots mina redan då, dåliga betyg. Det vart i stort sett samma sak där men helt plötsligt vart det för mycket att göra och jag kom efter i skolan direkt i stort sett. Eftersom det kom nya läxor och uppgifter helat tiden så kom jag bara mer och mer efter i skolan. Känslan av att ständigt misslyckas och känna sig misslyckad gjorde att jag mådde väldigt dåligt periodvis.

Det var i gymnasiet som jag började ge upp skolan helt. Jag orkade inte fortsätta stånga mig blodig mot skolböckerna för jag var ändå för trög för att lära mig nått.

Jag har funderat många gånger på att hoppa av skolan helt men mina föräldrar sa till slut att jag i alla fall borde försöka gå kvar gymnasiet ut så jag kunde få någon form av slutbetyg. 

Jag fick gå om ettan på gymnasiet  och jag lydde mamma och pappas råd. Efter att ha gått på Katedralskolan i fyra år och antagligen med den största frånvaron i Katedrals historia så hade jag sammanlagt 14 IG i slutbetyg. Eller samlat betygsdokument som det egentligen heter.

Som tur är så hade jag ändå kampsporten på sidan av gymnasiet där jag inte behövde betygsättas hela tiden och träningen vart mitt sätt att koppla bort mina personliga problem som jag hade utanför träningen.

Eftersom kampsporten var det ända jag kände att det gick bra i så ville jag satsa på att bli så bra jag kunde i det istället.

Jag började med att tävla på olika karate tävlingar och All style open.  All style open var jätte populärt på den tiden och det var tusentals pesoner som kollade på tävlingarna. All style open var en tävling där alla stilar möttes under samma regelsystem

Efter några års tävlande så lurade en vän med mig för att prova thaiboxning och jag var fast direkt! Det jag gillade med Thaiboxningen var var enkelheten och att alla tekniker skulle fungera även i tävlingssammanhang.

Träningen vart effektiv på ett helt annat sätt än vad karaten var då mycket av tränings tiden i karate går till att göra olika rörelser som inte har någonting med Fighting att göra.

Jag tränade länge både karate och Thaiboxning men jag ville bli bäst i fighting och jag ville bli bäst i någonting som fungerade även som självförsvar fullt ut så jag valde att satsa på Thaiboxningen.

Kampsporten blev till slut min räddning på många sätt och det vart ett sätt att förverkliga mig själv skulle man kunna säga. Helt plötsligt kände jag att jag var bra i någonting, att jag var någon och jag fick respekt av andra för att det var en cool sport och jag hade ju redan tränat kampsport så länge.       

wath
Watchara och jag i en av mina första matcher

Jag har alltid fått kämpa men det var då mitt liv som fighter började. Jag ville bli bäst och jag var beredde att bokstavligt talat slåss för det.

…Fortsättning

,

Kärlek och kampsport

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. En outsider som inte känt att ja hört hemma någonstans egentligen …förutom i familjen Ivung och det är jag jävligt glad för.

I Rimforsa där ja är uppväxt fanns det knappt några färgade barn eller barn som hade lite mer choklad i kroppen som mamma och pappa brukar säga. Eftersom jag inte såg ut som dom andra barnen så vart jag därmed ganska lätt en måltavla för mobbing, tackraserier osv.

Det fanns stunder då jag kände mig som en i ”gänget” men så fort det vart problem eller om jag vart osams med någon så fick ofta höra att jag inte hörde hemma där. Jag borde inte vara där. För en person som aldrig känt sig hemma så skar dom orden antagligen djupare sår än vad jag själva förstod på den tiden.

Det har gjort att jag alltid känt mig ensam och på nått sätt övergiven. Ibland har det känts mer och ibland har det känts mindre men det är som ett tomrum i kroppen. Ett tomrum strax under halsen som aldrig gått att fylla. Hålet som jag kallar det.

Jag har alltid känt mig som en svensk eftersom jag är uppväxt i Sverige. Jag har svenska föräldrar och jag är uppväxt med svensk kultur osv. Tyvärr tänker inte barn så utan dom såg ju bara att jag inte såg ut som dom. Ja lärde mig tidigt att det inte var bra att se annorlunda ut. Det har gjort att ja alltid haft en viss osäkerhet i mig själv och jag visste att dom jag var i en grupp på 50 barn så har jag alltid synts vad ja än gjorde. Både på gott och ont.

Just det här med att inte känna sig som alla andra har följt med mig under hela min uppväxt och det lättaste sättet att förklara det på är vell att säga att ja kände mig som en Smurf bland vanliga människor. En rätt stor kontrast med andra ord. Idag är det betydligt lättare att smälta in då det är vanligare med invandrare och adopterade personer i alla fall här i Linköping dit jag flyttade efter att jag slutade skolan.

Under hela min uppväxt så har jag aldrig riktigt velat känna vid mitt ursprung. Jag har inte velat bli påmind om det. För mig så har inte mitt ursprung varit förknippat med någonting bra, jag skämdes för det. Jag har gjort allt jag kunnat för att smälta in och vara som alla andra. Jag minns när jag fick höra att Michael Jackson hade lyckats bleka sin hud för jag ville också göra det. Jag började leta i tidningar och böcker för att hitta hur han gjort. Det är först nu på dom senaste åren som jag faktiskt kommit fram till vem jag faktiskt är. Det har tagit längre tid än för många skulle jag tro men idag är jag stolt över att säga att jag är född i Colombia och född i ett annat land.

Här va man inte kaxig alltså!
Det är jag. Diego Fernando Marin

Jag har alltid haft mycket energi och det vart till sist inom kampsporten som jag hittade min plats på nått sätt. Ett ställe där jag kunde vara jag. Där kunde jag träna få utlopp för mina inre aggressioner och min till synes outtröttliga energi. Det var först när jag började träna kampsport som ja kände att ja hörde hemma någonstans och vart accepterad för den jag var.

Kampsport är en individuell sport fast i grupp. Men det är en väldigt bra miljö att fostras upp i då det är många originella människor som tränar just kampsport. Även om ja fortfarande inte såg ut som dom andra så kändes det ändå OK för det va så många andra originella människor där. Personer som själva känt att dom inte riktigt passat in i mallen för vad som kan anses som ”vanligt”

Det var i karaten jag lärde mig vikten av disciplin och fokusering. I karate så kan du stå och göra exakt samma rörelser i ett helt pass typ. Ibland kunde vi stå i samma position i evigheter kändes det som och gjorde du inte det så fick du göra tio armhävningar direkt. Jag kan ju säga att ja fick göra ganska många armhävningar eftersom jag ständigt pratade med allt och alla och sprang runt överallt. Det känns kanske igen fortfarande?

Det finns olika delar i karate den ena delen kallas ”Kihon” (tror det stavas så) och sen ”kumite”, alltså typ sparring. Det var just kumiten som jag gillade mest där fick man träna på att göra riktiga spakar och slag på varandra och jag behövde aldrig stå still.

Jag kommer ihåg att det var lite läskigt i början men det kan bero på att jag var i nio års åldern när jag började träna och dom andra va betydligt större än mig även tjejerna. Det fanns inga barngrupper på den tiden så ja fick helt enkelt träna med dom vuxna.

Det var såhär det började.  Idag så är kampsport och speciellt Thaiboxning min stora passion i livet. Jag älskar kampsport! Du kan fråga vem som helst som känner mig och dom kommer säga att jag antagligen är sjuk i huvudet eller att jag måste jag verkligen gillar det jag gör.

Men det är kampsport som gjort mig till den jag är idag ja har den att tacka för såååå mycket! Det var där jag hittade min inre styrka! Styrkan att acceptera mig själv, tro på mig själv och att våga testa mina gränser. …och inte minst inse att det är OK att vara och se annorlunda ut.

…Fortsättning