, ,

läs och mongoheter

Är hemma en sväng mellan skolan och innan jag ska dra vidare till gymmet. Nu är jag bara hemma för att dricka en latte och för att byta kläder.

Nu sitter jag här med min kaffelatte och samlar mina tankar (bloggar) lite.

Det har varit en bra dag i skolan idag men jag kände mig inte på humör riktigt i morse. Jag tror att det beror på att det var väldigt stor frånvaro i skolan på morgonen. Jag vill inte påverkas av att andra inte är i skolan men jag gör det och jag fattar inte varför. Det är ju upp till mig om jag vill klara skolan i slutenden.

En annan grejj som är mindre bra är att jag har typ gjort två lexor hemma den här terminen. Det mesta har jag gjort i skolan istället då jag har flera extra lektioner där i bla i spec-svenska, engelska och matte.

Det är några arbeten som jag måste göra och det behöver jag sätta mig med hemma men ja har så himmla svårt att sätta mig ner och göra läxorna hemma.

Jag är inte lat jag tycker verkligen inte det men det tar sån energi att sätta mig ner och göra det att jag vet inte hur jag ska få det här att fungera. Det är inte bara sätta sig tyvärr annars skulle jag gjort det för länge sen jag har vilja till det men jag finner ingen ro till att göra det.

Det är i skolan jag verkligen märker av mina läs och skrivsvårigheter. …det blir så konkret just där.

Idag när jag hade extra svenska så hade jag information och allting framför mig. Jag läste texten tjugo gånger eller nått och jag visste frågorna och allting. Endå lyckades jag sammanfatta och skriva en mening på hela timmen som jag satt där. Jag kunde bara inte koncentrear mig på texten jag läste och det är så jävla störande!!!

OK om jag var trött eller nått då hade jag i alla fall en anleding men jag var pigg och hur utvilad som helst!

Ibland undrar jag hur faan ja ska klara och plugga vidare när jag inte ens klarar det här!!? Att plugga på folkhögskola eller universitet måste ju vara tio gånger svårare och man har säkert dubbelt så mycket att göra på kortare tid.

Tyvärr är jag så van att läsa och skriva uppgifterna som jag alltid har gjort förut när jag pluggat och jag och Ullet som är min svenska lärare kom fram till att ja inte ska envisas med att göra det längre för det har ju uppenbarligen inte fungerat förut!!? Hur trög får man vara liksom fasen att jag ska va så envis!

Vi kom i alla fall fram till at det viktigaste för att jag ska klara mina studier är att försöka lära mig att använda dom hjälpmedel som faktiskt finns på ett bättre sätt. Jag har tex möjlighet att använda en scanning som sen gör att ja kan få texter upplästa (tyvärr med en dataröst som låter helt handikapp), bandspelare och en bärbara datorer.

…men det är så himmla svårt att ändra gammla vanor, det är så sjukt lätt att trilla tillbaka till gammla rutiner!

Nee jag ska fixa det här och jag ska hitta mitt sätt att lära mig på så att jag kan plugga vidare sen!

hörs säkert senare Peace!

, ,

Leaving the dream

Fighting är för mig en del av träningen och det är ett sätt för mig att veta att träningen går åt rätt håll. Träningen blir mycket roligare när ja har ett klart mål med min träning och jag är extremt målinriktad …antagligen på gränsen till fanatisk när ja väl ger mig faan på någonting.

Med tanke på vilja så har jag ett väldigt starkt minne ifrån mellanstadiet och ja hade fått en tennis boll som satt fast i en gummisnodd som i sin tur satt fast i en plastbytta med sand i för att inte skiten skulle släppa ifrån marken helt enkelt. Ja tyckte i alla fall att den va skitrolig att slå på med ett tennis rack. Ja måste ju uppenbarligen varit rätt lättroad för ja kunde stå och slå på den där bollen som ständigt kom tillbaka i en hel dag utan problem.

Jag har tävlat mycket. Många matcher har varit i tyngre viktklasser och för att få mer rutin så har jag ibland valt att möta en del tyngre motståndareför att få mer motstånd helt enkelt. Det är fler som frågar om mitt rekord och jag kommer faktiskt inte ihåg hur många vinster och förluster jag har. Jag kommer bara ihåg hur många matcher jag gått och dom flesta har jag inte ens sätt själv i efterhand. Om ja skulle kom ihåg mitt rekord så skulle det nog inte se så bra ut. Jag nöjer mig med att komma ihåg dom titlar jag tagit och dom rutinerade personer jag slagit.

Att träna och tävla så mycket som jag har gjort har varit och är ett stort äventyr. Några av mina bästa minnen är resorna med landslaget och när jag, Totto, Mårten och Linn Wennergren åkte och tränade med Norska landslaget innan dom skulle tävla på World Cup, när jag vann Nordic open och så klart när ja vann SM 2007 det glömmer jag aldrig.

Tyvärr så är livet som fighter allt annat än glamoröst. Det är hård träning sex dagar i veckan och den ständiga medvetenheten om kosten finns där i bakhuvudet hela tiden i alla fall för mig. Det som känts jobbigast är nog att aldrig ha råd att göra saker jag har mer eller mindre valt att satsa på min karriär inom idrotten. ”Tyvärr” i en idrott där det inte funnits någon proffsverksamhet i Sverige fören nu dom senaste åren.

Jag har kunnat göra det jag vill göra och brinner för men jag har pga det fått leva ett väldigt sparsamt liv där jag fått lära mig att vända på varenda krona. Plugga har inte varit någon alternativ för mig och ja har istället fått hanka mig fram på olika ströjobb lite överallt för att få allt att gå runt. Jag har nog jobbat med alla typer av jobb som inte kräver någon utbildning.

Idag är jag ägare till Fight Center och jag är faktiskt en av få personer i Sverige som jobbar heltid med kampsport. Det är tack vare att jag lärde mig våga misslyckas.

, ,

Skolan va inte min grej

Så länge jag kan minnas så har jag alltid känt att jag haft oddsen imot mig. Jag har känt mig som en trög nörd och ständig underdog som aldrig fått någonting gratis. Jag har fått kämpa för att bli accepterad och ja har fått kämpa för att över huvud taget klara grundskolan.

Jag har alltid vara väldigt nyfiken av mig. När ja va liten så va jag den där jobbiga ungen som frågade ”varför då?”, ”va är det där?”, ”va betyder det här?”  …hela tiden om precis allting.

När jag började skolan så ville ja lära mig precis allting och jag trivdes värkligen där eftersom man kunde träffade vänner och lära sig nya saker. Så fort det var rast så sprang jag direkt ut på skolgården och körde innebandy eller fotboll. Jag sprang alltid runt tills svetten sprutade och rasten va slut. Att träna och röra på mig va redan då det bästa jag visste.

Tyvärr så var inte skolan ”riktigt min grejj” och jag märkte ganska tidigt att jag hade problem i skolan med att lära mig läsa, skriva och inte minst räkna. Jag ville så gärna lära mig saker men det gick bara inte få in det jag läste i huvudet. Om en vanlig person läste en A4 sida med text på så kom dom ihåg kanske 80% av det dom läste. När jag skulle lära mig en text så vart ja tvungen att läsa sidan säkert fem gånger för att överhuvudtaget komma ihåg hälften av det som stod på pappret.

Det i kombination med min bakgrund gjorde att jag fick väldigt dåligt självförtroende tidigt och jag var ständigt i olika typer av specialgrupper. Jag kände mig i underläge hela tiden eftersom jag inte förstod saker lika lätt som dom andra i klassen och känslan av att känna mig trög har varit min känsla av skolan sedan jag började i stort sett.

Det var många tankar som gick genom mitt huvud som jag inte pratat med någon om. Jag mins tyvärr än idag hur jag brände bort mitt ansikte i skolkatalogen, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle göra slut på mitt lidande.

Det var ett mirakel att jag ens gick klart nian i högstadiet egentligen men ja gjorde verkligen allt ja kunde på den tiden för att klara skolan. Jag är glad att jag har en bra mamma och pappa som hela tiden stöttat, hjälpt mig och älskat mig vilkårslöst även när jag kände att jag minst förtjänade det. Utan deras stöd så skulle jag antagligen vara på en helt annan bana idag.

Jag lyckades i alla fall komma in på ett gymnasium trots mina redan då, dåliga betyg. Det vart i stort sett samma sak där men helt plötsligt vart det för mycket att göra och jag kom efter i skolan direkt i stort sett. Eftersom det kom nya läxor och uppgifter helat tiden så kom jag bara mer och mer efter i skolan. Känslan av att ständigt misslyckas och känna sig misslyckad gjorde att jag mådde väldigt dåligt periodvis.

Det var i gymnasiet som jag började ge upp skolan helt. Jag orkade inte fortsätta stånga mig blodig mot skolböckerna för jag var ändå för trög för att lära mig nått.

Jag har funderat många gånger på att hoppa av skolan helt men mina föräldrar sa till slut att jag i alla fall borde försöka gå kvar gymnasiet ut så jag kunde få någon form av slutbetyg. 

Jag fick gå om ettan på gymnasiet  och jag lydde mamma och pappas råd. Efter att ha gått på Katedralskolan i fyra år och antagligen med den största frånvaron i Katedrals historia så hade jag sammanlagt 14 IG i slutbetyg. Eller samlat betygsdokument som det egentligen heter.

Som tur är så hade jag ändå kampsporten på sidan av gymnasiet där jag inte behövde betygsättas hela tiden och träningen vart mitt sätt att koppla bort mina personliga problem som jag hade utanför träningen.

Eftersom kampsporten var det ända jag kände att det gick bra i så ville jag satsa på att bli så bra jag kunde i det istället.

Jag började med att tävla på olika karate tävlingar och All style open.  All style open var jätte populärt på den tiden och det var tusentals pesoner som kollade på tävlingarna. All style open var en tävling där alla stilar möttes under samma regelsystem

Efter några års tävlande så lurade en vän med mig för att prova thaiboxning och jag var fast direkt! Det jag gillade med Thaiboxningen var var enkelheten och att alla tekniker skulle fungera även i tävlingssammanhang.

Träningen vart effektiv på ett helt annat sätt än vad karaten var då mycket av tränings tiden i karate går till att göra olika rörelser som inte har någonting med Fighting att göra.

Jag tränade länge både karate och Thaiboxning men jag ville bli bäst i fighting och jag ville bli bäst i någonting som fungerade även som självförsvar fullt ut så jag valde att satsa på Thaiboxningen.

Kampsporten blev till slut min räddning på många sätt och det vart ett sätt att förverkliga mig själv skulle man kunna säga. Helt plötsligt kände jag att jag var bra i någonting, att jag var någon och jag fick respekt av andra för att det var en cool sport och jag hade ju redan tränat kampsport så länge.       

wath
Watchara och jag i en av mina första matcher

Jag har alltid fått kämpa men det var då mitt liv som fighter började. Jag ville bli bäst och jag var beredde att bokstavligt talat slåss för det.

…Fortsättning