Det har varit en skön dag idag och inte så stressigt som det kan vara ibland. Efter skolan så köpte jag två semlor som jag moffade i mig utan några större problem. Sen var kcalorieintaget för träningen gjord
Det börjar bli en hel del tjejer på Tjejpasset vilket är skitkul! Det är ifrån börjat ett projekt som jag startade när jag jobbade på KFUM gården här i stan. Dom ville att det skulle komma fler ungdommar dit.
Eftersom jag på den tiden ville att det skulle komma flera tjejer till klubben samt att jag såg en trend som visade på att intresset för kampsport bland tjejer ökade så startade jag ett tjejpass i Thaiboxning på KFUM.
Ilonka Elmont Fightas PRO och är bla flerfaldig värlsmästarinna i Thaiboxning. Hon verkar dessutom vara en as cool tjej
Tjejpasset vart till slut en riktigt succe och det var säkert ett 40 tal tjejer sammanlagt som tränade en gång i veckan. När min extraresurs tjänst slutade på KFUM och Tornhagen så startade jag ett Tjejpass även på Fight Center .
På den tiden så hyrde vi fortfarande tider av karate klubben Kyokushin Center Linköping så vi fick träna på helgerna till en början.
Idag så har vi ett Tjejpass varje Tisdag kl 18:00-19:30 för att alla tjejer på klubben vilket har varit mycket populärt. Själva ideen med Fight Centers Tjejpass är att det ska fungera som en kompliment till den andra träningen på klubben. Inte som ett alternativ till den vanliga träningen.
Jag vet av erfarenhet att om det är fem tjejer som börjar träna på klubben så är det kanske två som stannar kvar till nästa termin.
Genom att ha ett tjejpass på klubben dit alla tjejer som tränar på klubben kan gå oavsett nivå så gör jag det lättare för dom nya tjejerna att haka på dom som redan varit med ett tag och därmed stannar kvar.
På tjejpassen lägger jag stor vikt på att ta fram rätt tänk i gruppen, coacha dom tjejer som gillar att träna och kanske det viktigaste av allt att visa att jag tror på tjejerna.
Det var faktiskt just det att någon trodde på mig gjorde att jag själv en gång i tiden började tävla och sattsa.
Jag är helt övertygad om att vårat Tjejpass kommer ta fram några av kommande stora ledare och några av sveriges främsta kvinnliga fighters i framtiden!
Lite Fight Center Historia helt enkelt och den har bara börjat för vi siktar högt!
Att välja ett liv som fighter var för mig nästan en självklarhet eftersom jag tyckte att det var så kul att träna och tävla. För mig var själva fightingen som en del av träningen där jag hela tiden tävlade för att kunna bli så bra som det bara gick att bli.
Det svåraste med att försöka göra sig en karriär i Thaiboxning var att ingen annan i Linköping hade gjort något liknande även om det var många som tränade just thaiboxning.
Jag har haft turen att komma till en kunnig tränare med stort hjärta redan ifrån början och som älskar kampsport kanske till och med mer än vad jag gör.
Åke Björkman har varit min tränare enda ifrån början. Det var han som skolade om mig till den tekniska Thai & Kickboxare jag är idag. Jag har honom att tacka för min karriär och utan honom skulle jag aldrig kunnat tävla på den internationella nivå som jag gör idag.
Åke har varit otroligt viktig för mig då han alltid stått vid min sida i med och motgångar även när ingen annan trodde på mig. Sex dagar i veckan i över sju år har han varit min tränare och vi har säkert tränat inför över 50 matcher ihop på dom sju åren som jag sattsat på elitnivå.
Åke och jag innan på stockholm Open
Åke var även han en pionjär i Linköping då han tog steget att ensam åka till Thailand för att träna som proffs på Fairtex Gym 1997. Han tränade där som proffs i nästan två år tillsammans med några av thailands genom tiderna bäst tränare och fighters.
Eftersom jag var den första som sattsade i Thaiboxning på det här sättet så kände jag mig tvungen att skapa en egen miljö i huvudet eller förhållningsätt som jag kunde falla tillbaka på när jag kände att ja behövde stöd ut över Åke.
Jag tränade mer eller mindre själv med Åke dom första tre åren och eftersom jag inte hade någon direkt att prata med om hur man skulle göra för att lyckas på elitnivå så vart den här miljön otroligt viktigt. Inte minst eftersom jag faktiskt förlorade mina första 14 matcher.
Matchträning på Fight Center
När jag började tävla så hade ja vissa normer eller regler som jag satte upp på olika lappar hemma. Det kunde vara allt ifrån egna påhittade citat eller saker som Björn Borg och andra stora idrottstjärnor kommit på och här är några av dom.
”Man kan aldrig förändra någonting som redan hänt tänk frammåt”
”Om man är sjysst mot folk så är dom oftast sjyssta tillbaka, …men FUCK THE REST”
”Winners are simpley willing to do what loosers don`t”
”Det är dom som tränar mest som oftast blir bäst och har man bara viljan kan man komma hur långt som helst”
”Man måste våga förlora för att kunna börja vinna”
”Man måste vara stark när dom andra är svaga”
”Framgångsrika människor är inte personer utan problem, utan personer som har lärt sig att lösa dom”
Det här är bara ett urval av dom citat som jag gjorde eller hittade någonstans. Allting för att hela tiden hålla moralen uppe oavsett hur det gick. Dom har faktiskt hjälpt mig många gånger inte minst till vardags senare i livet och dom har blivit lite av mantran som jag använder mig av när jag känner att jag behöver.
Förutom dom så hade jag även vissa regler. Jag planerade varje vecka vilka dagar ja skulle träna och vad jag skulle träna på helt enkelt. På det sättet så vart det svårare att komma med undanflykter när jag väl skulle iväg och träna.
En annan grejj som jag införde var att jag skulle aldrig missa en träning oavsett hur passet innan gick. Gick träningen åt helvete så fick den göra det för det var endå bättre än ingen träning. På det sättet så tränade jag min vilja systematiskt för att sedan hela tiden höjja min sämsta nivå även tekniskt sett.
En annan viktig del för mig var min lista på vad jag var bra och dålig på. Jag började med det jag var bra på för att sedan avsluta listan med det ja va mest kass på. Sedan vände jag på listan för att sedan träna och beta av varje punkt jag var dålig på först. sen började jag om heltl enkelt.
Det var så här jag tog mina först steg i karriären. Jag förlorade som sagt mina första 14 matcher men det är endå ingen som bryr sig när ja om kanske tio år avslutar min proffs karriär.
FUCK jantelagen! Den har endå aldrig hjälpt någon …vill du komma någonstans? träna hårt, va stolt och sikta högt!
Så länge jag kan minnas så har jag alltid känt att jag haft oddsen imot mig. Jag har känt mig som en trög nörd och ständig underdog som aldrig fått nått gratis. Jag har fått kämpa för att bli accepterad och ja har fått kämpa för att över huvud taget klara grundskolan.
Jag har alltid vara väldigt nyfiken av mig. När ja va liten så va ja nog den där jobbiga ungen som frågade ”varför då?”, ”va är det där?”, ”va betyder det här?” …hela tiden om precis allting.
När jag började skolan så ville ja lära mig precis allting och jag trivdes värkligen där eftersom man kunde träffade vänner och lära sig nya saker. Så fort det var rast så sprang jag direkt ut på skolgården och körde innebandy eller fotboll. Jag sprang alltid runt tills svetten sprutade och rasten va slut. Att träna och röra på mig va redan då det bästa jag visste.
Tyvärr så var inte skolan "riktigt min grejj" och jag märkte ganska tidigt att jag hade problem med att lära mig läsa, skriva och inte minst räkna. Jag ville så gärna lära mig saker men det gick bara inte få in det jag läste i huvudet. Om en vanlig person läste en A4 sida med text på så kom dom ihåg kanske 80% av det dom läste. När jag skulle lära mig en text så vart ja tvungen att läsa sidan säkert fem gånger för att överhuvudtaget komma ihåg hälften av det som stod på pappret.
Det i kombination med allt annat gjorde att jag fick väldigt dåligt självförtroende rätt tidigt och jag var ständigt i olika typer av specialgrupper. Jag kände mig i underläge hela tiden eftersom jag inte förstod saker lika lätt som dom andra barnen och kännslan av att känna mig trög och dum har följt med mig i hela min skolgång.
Det var ett mirakel att jag ens gick klart nian i högstadiet igentligen men ja gjorde värkligen allt ja kunde på den tiden för att klara skolan. Jag är glad att jag har en bra mamma och pappa som hela tiden stöttat, hjälpt mig och älskat mig vilkårslöst. Utan deras stöd så skulle jag antagligen vara på en helt annan bana idag.
Jag lyckades i alla fall komma inn på ett gymnasium trots mina redan då, dåliga betyg. Det vart i stort sett samma sak där men helt plötsligt vart det för mycket att göra och jag kom efter i skolan direkt i stort sett. Eftersom det kom nya läxor och uppgifter helat tiden så kom jag bara mer och mer efter i skolan. Kännslan av att ständigt misslyckas och känna sig misslyckad gjorde att jag mådde rätt dåligt periodvis.
Det var på gymnasiet som jag började ge upp skolan. Jag orkade inte fortsätta stånga mig blodig mot skolböckerna för jag var endå för trög för att lära mig nått.
Jag har funderat mång gånger på att hoppa av skolan helt men mina föräldrar sa till slut att jag i alla fall borde försöka gå kvar gymnasiet ut så jag kunde få någon form av slutbetyg.
Jag fick gå om ettan på gymnasiet och jag lydde mamma och pappas råd. Efter att ha gått på Katedralskolan i fyra år och antagligen med den största frånvaron i Katedrals historia så hade jag sammanlagt 14 IG i slutbetyg. Eller samlat betygsdocument som det igentligen heter.
Som tur är så hade jag endå kampsporten på sidan av gymnasiet där jag inte behövde betygsättas hela tiden och träningen vart mitt sätt att koppla bort mina problem som jag hade i skolan.
Eftersom jag ständigt kännt mig misslyckad i skolan så ville jag sattsa på att bli så bra jag kunde i karate istället.
Jag började med att tävla på olika karate tävlingar och All style open. All style open var jätte populärt på den tiden och det var tusentals pesoner som kollade på tävlingarna. All style open var en tävling där alla stilar möttes under samma regelsystem
Här är en highlight film som gjordes då och jag är med i några frekvenser om du kollar lite nogranat.
Efter några års tävlande så lurade Emil Henestål med mig för att prova thaiboxning och jag var fast direkt! Det jag gillade med Thaiboxningen var var enkelheten och att alla tekniker skulle fungera även i tävlingssammanhang.
Träningen vart effektiv på ett helt annat sätt än vad karaten var då mycket av tränings tiden i karate går till att göra olika rörelser som inte har någonting med Fighting att göra!
Jag tränade länge både karate och Thaiboxning men jag ville bli bäst i fighting och jag ville bli bäst i någonting som fungerade även som självförsvar fullt ut så jag valde att sattsa på Thaiboxningen.
Kampsporten har blivit ett sätt att förvärkliga mig själv skulle man kunna säga. Helt plötsligt kände jag att jag var bra i någonting, att jag var någon och jag fick respekt av andra för att det var en cool sport och jag hade ju redan tränat kampsport så länge.
Watchara och jag i en av mina första matcher
Jag har alltid fått kämpa men det var då mitt liv som fighter började. Jag ville bli bäst och jag var beredde att bokstavligt talat slåss för det!
Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. En outsider som inte känt att ja hört hemma någonstans igentligen …förutom i familjen Ivung så klart och det är jag jävligt glad för.
I Rimforsa där ja är uppväxt fanns det knappt några färgade barn eller barn som hade "lite mer choklad i kroppen" som mamma och pappa brukar säga. Eftersom jag inte såg ut som dom andra barnen så vart jag därmed ganska lätt måltavla för mobbing osv.
Jag har alltid känt mig som en svensk eftersom jag är uppväxt i sverige, har svenska föräldrar och uppväxt med svensk kultur. Tyvärr tänker ju inte barnen på det sättet utan dom såg ju bara att jag inte såg ut som dom. Det har gjort att ja alltid haft en viss osäkerhet i mig själv och om jag var i en grupp på 50 barn så syntes alltid jag va ja än gjorde både på gott och ont.
Just det här med att inte känna sig som alla andra har följt efter mig hela min uppväxt i stort sett och lättaste sättet att förklara det på är vell att säga att ja kände mig som en Smurf bland vanliga människor. En rätt stor kontrast med andra ord. Idag är det betydligt lättare att smälta in då det är vanligare med invandrare och adopterade personer i alla fall här i Linköping.
I min uppväxt så har jag aldrig riktigt velat känna vid mitt ursprung och det är först nu på dom senaste åren som jag faktiskt kommit underfun med vem jag faktiskt är. Idag är jag stolt över att säga att jag är född i Colombia. Det är nästan så att ja tycker att det är lite coolt haha
Diego Fernando Marin
Jag har alltid haft mycket energi och det t var i kampsporten som jag hittade min plats på nått sätt. Där kunde jag träna få utlopp för mina inre aggrisioner och min till synes outröttliga energi. Det var först när jag började träna kampsport som ja kände att ja hörde hemma någonstans och vart accepterad för den jag var.
Kampsport är en individuell sport fast i grupp. Men det är en väldigt bra miljö att fostras upp i då det är många orginella människor som tränar just kampsport. Även om ja fortfarande inte såg ut som dom andra så kändes det endå OK för det va så många andra originella människor där. Personer som själva känt att dom inte riktigt passat inn i mallen för vad som är" vanligt".
Det var i karaten jag lärde mig vikten av disciplin och fokusering. I karate så kan du stå och göra exakt samma rörelser i ett helt pass typ. Ibland kunde vi stå i samma possition i evigheter kändes det som och gjorde du inte det så fick du göra tio armhävningar direkt. Jag kan ju säga att ja fick göra ganska många armhävningar eftersom jag ständigt pratade med allt och alla och sprang runt överallt. =) känns det igen fortfarande kanske?
Det finns olika delar i karate den ena delen kallas "Kihon" (tror det stavas så) och sen "kumite" alltså typ sparring. Det var just kumitten som jag gillade mest där fick man träna på att göra riktiga spakar och slag på varandra och jag behövde aldrig stå still hehe
Jag kommer ihåg att det var lite läskigt i början. Det kan bero på att jag var i nio års åldern när jag började träna och dom andra va betydligt större än mig även tjejerna. Det fanns inga barngrupper på den tiden så ja fick helt enkelt träna med dom vuxna.
Det var såhär det började. Idag så är kampsport och speciellt Thai & Kickboxning min stora passion i livet JAG ÄLSKAR KAMPSPORT! Du kan fråga vem som helst som känner mig och dom kommer säga att jag antligen är sjuk i huvet eller att ja värkligen gillar det jag gör haha
Men det är kampsport som gjort mig till den jag är idag ja har den att tacka för såååå mycket! Det var där jag hittade min inre styrka! Styrkan att acceptera mig själv, tro på mig själv och att våga testa mina gränser. …och inte minst insee att det är OK att vara och se anorlunda ut.
